Gravid 9 månaders väntan

Ja, för de allra flesta är det så ! men för ca 15% av befolkning är väntan betydligt längre än så. När man beslutar sig för att försöka göra barn blir man på ett konstigt sätt gravid men utan barn i magen.

Ett tag när jag mådde som sämst under min barnlöshet gick jag till en kurator för att prata av mig. Det var skönt att ha en utomstående att gråta av sig hos. Denna kurator hon sa något väldigt klokt "Att vara ofrivilligt barnlös är som att vara gravid men att inte veta när barnet kommer att födas" stämmer bra tycker jag.

Har tänkt lite på året som gått, för det är lite mer än ett år sedan vi satte igång med behandlingar. Under detta året har jag ätit 2 kurer med pergotime och inseminerats vid två tillfällen. Även om vi visste att det inte var en särskilt bra behandling för barnlöshet och oddsen för att lyckas var kassa blev man väldigt knäckt när de misslyckades.

Detta ledde till att jag gick vidare och frågade Curakliniken lite argt vad dom gjorde för att ta reda på orsakerna bakom oförklarad barnlöshet. Som svar fick jag att dom bedrev mycket forskning inom detta och jag frågade vad dom hade för pågående projekt. Då visade det sig att de skulle starta en studie under hösten. Studien gick ut på att jämföra 2st hormonpreparat med varandra och hon frågade om jag var intresserad av att vara med. Såklart jag var, en gratis IVF :)

Under hösten satte vi igång med vår första IVF, väldigt nervöst. Det gick bra med hormonerna vi körde det korta programmet. Studien krävde att man gjorde ISCI och blastocystodling. Fastän vi fick ut 11 ägg var det endast ett som överlevde till blastosyststadiet. Enligt läkaren var detta vanligt vid blastosystodling men jag blev chockad att endast ett överlevt. Men det behövs ju bara ett befruktat ägg för att det ska bli en graviditet och det blev det.

Efter de två mest nervösa veckorna i mitt liv visade blodprovet positivt. Gick på små rosa moln men fick bruna flytningar redan dagen efter det positiva beskedet. Veckorna som gick fram till det tidiga u-ljudet i vecka 9 var så jobbiga. Bruna flytningar vaje dag och alla man ringde och frågade sa att det var för tidigt att säga något. Det kunde vara helt normalt men det kunde även vara början på missfall. Helgen innan vi skulle på u-ljudet började det komma färskt blod. Tog ett graviditetstest som fortfarande visade positivt.

På måndagen den 21/12 åkte vi till Curakliniken och läkaren meddelade att våra farhågor var sanna. Fostret levde inte och var litet för tiden. Jag bara grät, kommer ihåg att jag sa till min läkare att det känns som det aldrig kommer att bli vår tur. Då sa hon att visst är det svårt när sånt här händer men risken att det aldrig skulle bli vår tur var ytterst liten.

Härefter följde två svarta månader innan remissen från landstinget var skriven. Efter att den kommit in till Curakliniken började vi med vår andra Ivf och den resulterade i en tvillinggraviditet :) Visst är det lång tid kvar och mycket kan hända men det har gått över all förväntan.

Vet att om man jämför med många andra så är vår resa inte så lång. Det jobbiga var ovissheten och rädslan. När man är mitt uppe i behandlingar vet man aldrig hur lång väg det är kvar. I efterhand tycker man inte att det är lika svårt. Ha det bra alla ni där ute, kram på er.