Förlossningen

Förlossningen känns väldigt avlägsen och det är som att hjärnan försöker sålla bort mycket av det som hände under den. Tänkte därför innan jag glömmer alltför mycket skriva ner det jag kommer ihåg. Det började på lördagkvällen. Mannen hade precis varit uppe i affären och handlat godis och annat gott som vi skulle mumsa på medans vi såg det senaste avsnittet av Dexter.

Vi pratade lite om när vi trodde att twinsen skulle komma och jag frågade A om han var redo att de kom nu och det tyckte han att han var men att de gärna fick stanna de dagar det var kvar till v 37. Fem minuter efter samtalet kändes det som att något small till och jag märkte att vattnet hade gått. Ringde till förlossningen som tyckte att vi skulle komma direkt in för undersökning trots att jag inte hade värkar. Vi åkte in kl 19.55 till Lunds kk där jag blev undersökt av barnmorska och läkare inga tecken på värkar men de ville att jag skulle komma upp på avd 44 där jag tidigare var inlagd. De skulle göra kontroller på morgonen om värkarna inte kommit igång. Det fick max gå 72 timmar nu när vattnet gått innan förlossning. A fick åka hem och jag fick sova ensam i en dubbelsal. Vattnet forsade hela natten trodde inte att det kunde komma så mkt hela tiden men det var inget konstigt.

Vid kl 8 pratade jag med A, inga värkar. Klockan 9 startade värkarna i en accelerarande fart, kraftiga menssmärtor släng dig i väggen. Det var näst intill okontrollbart. frågade Bm om jag inte kunde få någon smärtlindring typ TENS men de hade dom inte då fick jag komma ner till förlossningen. Därefter duschade jag vilket jag knappt klarade.

Efter det började jag kräkas av de starka smärtor jag kände då kontaktade BM förlossningen och vi kom till salen vid kl 10.30. Fick lustgas vilket hjälpte rätt bra till att börja med, man kände fortfarande smärtan men man var så borta att man ändå inte uppfattade den. Var öppen 3-4 cm när jag kom till förlossningen. Två timmar senare kunde jag inte längre klara mig på lustgasen, Bm började prata om TENS eller värmekudde och jag kommer ihåg att jag sa att jag var där endast en EDA=epidural kunde ta mina smärtor. Bm kontrollerade och jag var öppen 5 cm så hon kontaktade narkos. Vilken befrielse det var att få Edan nu kunde jag komma upp och gå runt lite. Efter 2 h var effekten borta, fick en ny påfyllning och smärtan försvann igen. Nu var det byte av BM. En ny BM kontrollerade mig och nu var jag endast öppen 4 cm Gaaah var ju öppen 5 cm precis.

Nu blev det dax för värkstimulerande dropp och effekten av EDAN försvann i takt med att droppet hela tiden höjdes och man kände ett starkt tryck nedåt. Fick uppmaningar om att gå och dricka lite inget att detta klarade jag av.Hade nu både EDA och lustgas, var nu öppen 7 cm vid 20 tiden fick en sista påfyllning av EDAn, Bm var tvungen att ringa till narkos för att få dispens.

Vid kl 21 var det skiftbyte igen, kommer ihåg att det kändes som en evighet innan någon kom in och hälsade på oss. Vid 22 tiden kom BM och uskan in och nu blev det dax för bebisarna att komma ut. Det tillkallades 2 st läkare, en till Bm och där var även en läkarstudent. Den ena läkaren följde bebis 2 med u-ljud, den andra läkaren höll fast bebis 2 så att han inte kunde vända sig när bebis 1 kommit ut. En Bm till vardera barn och en undersköterska som kunde assistera barnmorskorna. En läkarstudent som nog tyckte att hon var med om en väldigt stor händelse, kommer ihåg att hon såg helt rörd ut när Agnes kom ut.

Hela utdrivningsskedet tog 45 min och någon gång här tyckte jag att jag inte klarade mer men jag blev peppad att fortsätta, ja vad hade jag för val egentligen? Bebis 1 kom ut men inte fick jag någon bebis upp på mage.( hon hade för kort navelsträng men jag fick en liten skymt av henne och A klippte navelsträng. Nu trodde jag att det skulle komma en liten paus och det var väl några minuter. Tydligen så började Vidar= bebis 2´s hjärtljud gå ner och de ville få ut honom fortare än fort så värkdroppet höjdes och värkarnas intensitet var på över 300 någon ropade efter en 4 i storlek på sugklocka men då kom han ut efter 3 krystvärkar. Han gick direkt till undersökningsbordet och barnläkaren tillkallades och han fick andas mot tryck. Det var lite läskigt men vi förstod aldrig riktigt att han hade börjat må dåligt. Nästan direkt efter att barnläkaren kommit repade sig Vidars andning och han slapp åka till Neo. Det gjorde mycket ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag hade aldrig kunnat vara hemma utan smärtlindring tills jag var öppen 7 cm som vissa kan. Samtidigt nu 2 veckor senare tycker jag inte dett var så farligt och jag känner ingen räddsla för att gå igenom det igen.

Vi fick reda på att förlossningen var överfylld och de stängde förlossningen i Lund den natten. Detta innebar att även avd 44 var överfylld och vi kunde inte få ett rum så att A kunde stannna. Vilket vi hade hört att de verkligen försökte med när man fött tvillingar. Vid 04.30 kom jag upp till avdelningen och A fick åka hem för att komma tillbaka vid 9 tiden. Ensam med två små barn och en helt oerfaren nybliven mamma, sov nu så väcker vid dig vid 6 tiden då ska de ha ersättning och amma. Sedan dess har jag nog max sovit en 3 timmar i följd men alla hormoner man har i kroppen gör att det inte är så farligt. Det är helt underbart att äntligen ha blivit mamma och det till två på en och samma gång:) Man kände lite så på BB, fick ni bara en?

Vi fick två! Jackpott i livets lotteri....