Carpe Diem

Är lättare sagt än gjort. Man märker att tiden bara springer iväg och när man tänker tillbaka så har det många gånger varit svårt att njuta men den här tiden kommer aldrig igen. Vet inte varför det är så svårt, här är dom ju de här barnen som vi längtat så efter, ändå så suktar man efter dagar då de sover bättre, äter riktig mat, kan gå, bli mer självständiga, varför? Dom är ju så himla underbara just nu, verkligen och jag har faktiskt börjat njuta av mitt föräldraskap, börjat lägga bort oro som inte gagnar utan bara förstör. Fast oro tillhör ju också föräldraskapet på gott och ont.

Underbarast just nu Vidars skratt och leende, Agnes skratt och leende. Att de somnar vid samma tid för kvällen och i princip sover hela nätter och deras underbara väsen, hjärtat bara värker ut av kärlek